Veckan som gick..

Många inklusive jag själv har svårt för nostalgiska uttryck i form av lumparhistorier, idrottsprestationer (det spelades bättre boll..osv) och historier som överlever sig själva trots att ingen längre kommer ihåg namnen på de medverkande (Jomen du vet, ho mä di snygge blå öga som va ihop me han som sålde sin bil för bare 5000.- till han som...). Fast ibland dyker det upp tillfällen då man tycker att det är riktigt kul med just de ovannämnda genrerna.

I veckan har jag tillsammans med Anders, Bo och Thomas Liedström fått presentera Zebra-projektet för såväl lokal-4an som NWT och det är underbart att bara sitta och lyssna på Anders och Bo som berättar om den här tiden. Vare sig teve-folk eller journalister vill slå av sina bandspelare!
Kolla inslaget från 4-an här om ni vill.

The Cavern? CBGBs? Nej..Club Zebra på Eldaregatan 6.

http://www.tv4play.se/program/nyheterna-v%C3%A4rmland?video_id=2586562

Den här bloggen bygger som ni förstår på att trycka in så många nostalgiknappar som möjligt. Club Zebra har fått utgöra den röda tråden och så har andra saker tagit vid. Själv var jag bara 5 år när Torsten Palm sålde till Anders och Bo men det har ju inte stoppat mig från att skriva som den värste nutidshistoriker :). Nu har jag däremot tömt historieförrådet och låter bloggen vila till sig ett slag. Om mindre än en månad har filmen om Club Zebra och den tiden, premiär i stan. Det känns stort och fantastiskt kul.

Christinateatern. Låt oss se "slutsålt" på dörren! :)

Min önskan är att ni som dyker upp på visningarna träffas på lokal efteråt för att fylla i alla de "minnesluckor" som utelämnats. Jag skulle naturligtvis vilja vara fluga på väggen (största flugan som skådats på en vägg, men iaf) när ni utreder hur det egentligen låg till med "ho görschnygge med mockaskora som...eller han som jämt skulle... Ja, ni fattar :).

Tusen tack för all underbar respons och hoppas att vi ses snart!

/Bengt

Avrundning i 3D

Föreställ er detta. En åskådare besöker en kubistisk utställning(dåtidens försök att måla i 3D) med Picasso för ganska exakt 100 år sedan. Han kliar sig i huvet och går upprört fram till den numera legendariske konstnären: -"Det där liknar ju inte en människa!", hojtar han upprört. Picasso tar med upphöjt lugn till sig av mannens kritik och ber i sin tur att få se ett foto av hans fru. När han tittat en stund, vänt och vridit på den lilla pappersbiten, svarar han: -"Hon är väldigt vacker men oh-la-la så platt hon är!" Han hade faktiskt en poäng där den gode Pablo. Om han anat vad man kunnat göra idag så hade det nog inte varit en staty som stått i skärgården utan något ännu coolare!

Pablo i sin glans dagar. Foto:Arkiv

Jag lever här och nu och vurmar för teknik som kan förverkliga drömmar. En dröm i Zebra-filmsprojektet har varit att skapa 3D-miljöer utav alla platta stillbilder. Till min hjälp har jag haft animatören och effektmakaren, Jonas Gramming. Genom att skapa separata lager av detaljer i bilden kan man sedan sätta ihop dem i ett 3D-behandlingsprogram. Skapa rörelse och göra kameraåkningar. Ett enkelt foto förvandlas till en helt egen värld. Det tar tid och är ett pet-göra men när man ser resultatet så blir man mycket nöjd. Lägger man på lite miljöljud så förhöjs effekten ännu ett snäpp.

2D orginalbild. Foto: Arkiv, NWT

 

..och så här kan det se ut när Jonas Gramming vart i farten.

Fotograferna var inte många på den här tiden. Antingen var man professionell fotograf eller så var det nån som hade en plastig pocket med dito plastig lins. Flest tjejer vill jag minnas. Lägg därtill att Zebra hade stenhårda restriktioner på just fotografering under hela 70-talet. Det var ett grepp som gillades av framförallt artisterna som kunde slappna av och njuta av besöket. Dricka bira i godan ro och kurtisera flickor utan att riskera paparazzis. Just Sex Pistols-konserten blev i alla fall väldokumenterad. Det gick liksom inte att förhindra. Kristinehamns egen kommunstyrelseordförande, Bjarne Olsson, avbröt sin tågluff bara för att hinna hem till konserten! Bjarne tog även stillbilder den kvällen. Låt oss dock skylla på dålig optik i det fallet :).

Väl värt att avbryta en tågluff för! Sex Pistols 1977 på Zebra. Foto: Bjarne Olsson

Bjarne Olsson var där. Foto: Bengt Löfgren

VF-s utsände fotograf på Sex Pistols-konserten var den smått legendariske Nisse Almgren. En liten tunnhårig herre med hälta (barnpolio) och en ljusmätare ständigt hängandes om halsen tillsammans med sin Leica. Nisse var smålänning och anledningen till att jag skriver det är att när jag bad VF om negativen från konserten så kom det endast fyra (!) bildrutor. Det var allt. Från en Sex Pistols-konsert!! Chefredaktör Franke förklarade att den veckan varit en mycket musikspäckad historia. Nisse hade att göra. Uriah Heep på måndagen, Sex Pistols på tisdagen och så förstås...Sven-Ingvars på fredagen. Detta hade givetvis genererat tusentals exponeringar med dagens minneskort och snabba kameror.

Nisse Almgren med Leica och sin ljusmätare. Foto: VF arkiv

Nisse behövde bara en 24-bilders film eller dito 36-bilders (alternativen som fanns då) för att fånga alla tre konserterna. Respekt! Han plåtade även de klassiska Jimi Hendrix bilderna när hans trio spelade i Mariebergsskogen 1968. Helt oblygt gick han upp på scenen när gitarr-legenden ålade runt på golvet, lutade sig fram, mätte ljus och knäppte av en ruta. VF har varit vänliga och låtit mig ta del av dessa.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen 1968. Foto:VF-arkiv

Arkiv del 2: Duvan goes Loppis

Loppis och auktioner har kanske börjat försvinna men intresset för gamla saker och ting har ökat enormt. Det som skett är att internet har tagit över med sina auktions-sajter och nischade forum för samlare och nördar. Fördelen med små och mellanstora städer är att det fortfarande finns loppis där gamla grejer kallas vid sina rätta namn. En gammal rostig lampa som i Kristinehamn med all rätt kallas skrot heter "vintage" i storstäderna och betingar ett skyhögt pris. Men nog om detta. Jag var som sagt på jakt efter arkiv och med hjälp av alla kristinehamnsbor gjordes livet mycket enklare för mig. Jag hann faktiskt till och med ta Anders och Bassen på en lokal "vintage-runda" för att leta vinyl på loppiset uppe vid Kvarndammen. Inte särskilt förvånande så hittade de rariteter från gamla Skivduvans tid och försjönk omgående i svunna tiders glansdagar. Till min förtjusning, bör tilläggas.

Duvan igår. Idag Loppis! Sorry..vintage!

Jag har som jag skrivit i tidigare inlägg haft oerhört stor nytta av stadens bildarkiv och alla vänliga själar på facebook-gruppen "Kristinehamn du minns..". Bilder jag inte ens visste jag behövde till filmen fanns där och det gav i sin tur ny inspiration. Som den gamla sunk-klubben Ambrosius! Kerstin Beimark bidrog via Facebookgruppen ovan med sin jättefina svartvita vinterbild av stället på Gamla Kyrkogatan. En fråga över facebook och ett mejl senare så låg den på min hårddisk. Klar att användas. Det är när sånt händer som jag nyper mig i armen över den digitala tekniken.

Vinterkväll på Gamla Kyrkogatan, 60-70 tal. Foto: Kerstin Beimark

Ytterligare en person jag måste nämna i arkivletandet är Ann-Cathrine "Antin" Hedqvist. Som 16-åring 1977 gick hon runt och tog bilder av Sex Pistols när de anlände till staden. Jättefina avväpnande bilder på dessa blivande megastjärnor. Hon har fångat dem som de är utan poser och manér. Det är därför vi valt bilden av Sid Vicious till affischen. Han står där bara rätt upp och ner vid Stadshotellet med en porrtidning i jackfickan. I bakgrunden skymtar torget och nuvarande Bildarkivet. En fantastisk bild. Ann-Cathrine förtjänar ett extra tack som upplåter sina bilder till filmen och utan liknande insatser från Kristinehamns-borna hade filmen inte fått den särprägel den har.

En ung Sid Vicious i Kristinehamn 1977. Foto:Ann-Cathrine Hedqvist

Vidare måste jag berätta om Arne Bergström på KLTV med sitt klanderfria lokal-teve arkiv. När jag misströstade som värst över att inte fått till en intervju med "Mr Zebra-himself", Ulf Lundell, kom Arne till undsättning med en nästan 20 år gammal telefoninspelning där rock-legenden på ett strålande glatt humör öser beröm över klubben och den tiden. Jag fick låna VHS-kassetten och lämnade den vidare för "digital omvandling och brustvätt" hos min allt-i-allo vän och supertekniker Birger Signal (tänk att om jag vore James Bond så är han Q). Snart var den som ny och unikt material kunde tillföras projektet. Hatten av för Arnes bibliotek alltså. Nu blev det rena Oscars-talet här med alla tack men det ska ni ha. Tack alltså! :)

Ordning och reda. Arne med värdefullt VHS-material från 1996.

Slutligen avrundar jag med en tänkvärd liten historia som utspelade sig för ett par månader sen. En 20+ kille ringde mig och sa att han skulle påbörja ett arkivbaserat filmprojekt men att han saknade en bandspelare för videoformatet. Han visste inte vad formatet hette men beskrev det som små kassettband i plastaskar. Jag spolade tillbaks till 80-talet, hoppade VHS och gick rakt på Hi-8. Killen fattade ingenting. -Hi-8? Vad är det? Det tog ett tag innan jag fattade att han hade DV-band och att han uppfattade DET som gammalt! Men är man tjugo och delar sin ålder i två är tio år en lika lång tid som när jag gör det trots att det blir nästan tjugofem. När jag hämtat mig något från detta räkneexempel lovade jag att hjälpa honom. Fast det ska villigt erkännas. Jag kände mig så gammal att inte ens nostalgi-tricket kunnat räddat mig.

Digital kassettspelare. Jurassic Park för en 20-åring!