Anarki på stan!

Att få bli lotsad runt av punklegenden Göran Wallinder på stan var onekligen en av höjdpunkterna under mitt arbete med filmen. Idag vill jag berätta om en mytomgärdad incident i Kristinehamns punk-historia. Ja, inte bara punk-historia, en sanslös story som helt fallit i glömska. Inte ens när jag frågade gamla anställda på Kristinehamnsposten, som då bodde granne med det drabbade Tingshuset, ringde det några klockor(trots att deras eget hus också var nersprayat). Hög tid att damma av ett gammalt scoop således.

Det var en sensommar-morgon 1980 som kristinehamnsborna vaknade upp och satte morgonkaffet i halsen då de läste tidningen. Någon hade sprayat hakkors och anarkist-A på stadens viktigaste byggnader. Detta i en tid då anarkisymbolen var helt okänd och beskrevs som "Ett A med ring runt" av journalisten.

En bortglömd händelse anno 1980. Foto: Bildarkivet

Göran Wallinder är tillbaka på brottsplatsen (paradoxalt nog; Tingshuset) och avslöjar nu, 34 år senare vad som egentligen hände den där natten och om de kännbara påföljderna. Det har kostat på att vara anarkist.

Göran i punkstass 1980-ish. Foto: Privat

Punkare mot Raggare

Under min research av Kristinehamnspunken på 80-talet filmade jag och samtalade med massor av människor som beskrev den här tiden. Materialet växte oroande snabbt. Ett problem som jag blundade för var att jag kom längre och längre ifrån filmens ursprungsidé. För varje intervju jag gjorde spretade historien iväg ytterligare. Antalet nyckelpersoner jag skulle behöva prata med växte och jag hade en i filmsammanhang limiterad budget. Jag började inse att om jag skulle göra en film om Kristinehamns-punken så skulle paradoxalt nog Sex Pistols endast få marginell plats. Frågan gnagde om jag valt rätt väg och om svaret var nej...Vad skulle det kosta att vända? Jag beslutade att köra på ett tag till. Punken fortfarande i fokus med andra ord även om "Sex Pistols valde också Kristinehamn" inte längre framstod som den ultimata titeln.

 

Klassiskt konvolut med lika klassisk punkgrupp.

När stans första punkband(reservation för invändningar) SKÄMS släppte sin klassiska EP; "Södertull" 1979 växte punken enormt i Kristinehamn. Skivan inspirerade många att starta egna band. Replokalerna fylldes av hugade tonåringar som inte brydde sig om de kunde spela eller ej. Att det lät punk och att man hade kul räckte långt. Några som inte var lika roade av denna nya ungdomskultur var raggarna. Deras heliga raggarrunda med Torggrillen som mötesplats var hotad av ett gäng uppstudsiga tonåringar som högljutt påminde dem att Elvis var död och att de borde vägras bensin. Anarki! Raggarna var ett populärt tema att skriva låtar om och SKÄMS excellerade med titlar som "Nightcruisers" och "Raggarsvin". Lyssna på den senare här.

Efter att ha stämt träff med raggarnas störste antagonist och bespottare, Göran Wallinder, stod det klart för mig att ännu efter 30+ år så lever motsättningarna! Jag kände därför att det var viktigt att även få med raggarnas röst. Tillsammans med min kollega Lars Lönnberg åkte vi ut och träffade "Junan", en av stadens dåtida raggarkungar, för att höra hans historia på temat; "Punkare och Raggare". Även han var av det långsinta slaget...

"Junan" i sitt garage 2013.

Slutligen lite fakta om gruppen SKÄMS: Gruppen är, om man vill vara garderad för ev. återföreningar: Ulf Hedlund: Bas, Anders Bohlin: Trummor, Stefan Carlén: Sång, Håkan Friberg: Gitarr och Göran Wallinder: Gitarr, sång.

Tillbaka till ruta 1

Mötet med Anders och Bassen gav mig en ganska klar bild av hur Kristinehamns nöjesliv såg ut på 70-talet. För den som visionerade och drömde om ett coolt ställe med globala influenser var stan i princip jungfrulig mark. -"18 år, inga träskor"var kravet för att få komma in på stans dåtida etablissemang. Eller som Bassen muntert mindes. -"Där man inte slogs eller spydde på dansgolvet betraktades som ett snobbställe". Det blev Torsten Palm, Kristinehamns F1-förare som med sina bredare vyer, öppnade portarna för Club Zebra årsskiftet 70-71. Ett litet casinobord, discokula och en bardisk. Stadens bästa DJs (Anders och Bassen) enrollerades från sunkhaket Ambrosius på Gamla Kyrkogatan och så var det igång. Hockeystjärnan Uffe Sterner klippte bandet.

Jag hade kunnat sitta hela kvällen med Anders och Bo men det var punken och 80-talet som stod högst på min agenda. Det var hög tid att sondera terrängen och leta rätt på mina punkbekanta från gymnasietiden. Förvånansvärt många fanns kvar i Kristinehamn och det var oerhört kul att återses och snacka gamla minnen. Samtalen kretsade kring det man var mest upptagen av i tonåren. Sex, drugs and rock n´roll. Eller iaf det man önskade få vara med om.

Göran Wallinder hade inte åldern inne 1977 när Pistols var i stan. Hans favoriter? Status Quo.

Någon vecka senare besökte jag återigen hemstaden då musikföreningen Vibrato arrangerade en punkgala på Stadshotellet. Ett av banden som skulle spela var Kuddkrig. En av många konstellationer där punkikonen Göran Wallinder ingår. Han var Bäckhammars första punkare och är fortfarande en färgstark personlighet. Han brukade reta gallfeber på stadens alla raggare med sitt färgade hår och sin hemstickade rosa tröja. Nu hade Kuddkrig alltså återförenats i en replokal ute vid Mariebergsområdet för att få ihop låtarna till spelningen på Statt. I en paus så passade jag på att ställa honom frågan. -"Har du nån teori om varför det var så många punkare i Kristinehamn?". Titta på videon och se vad han svarade.

Tillbaka på ruta ett således...Ständigt dessa Anders och Bassen.