Arkiv: Del 1

Nostalgi är grekiska för hem (nostos) och sjuka (algos). Hemsjuka helt enkelt. Som exil-kristinehamnare kan man lätt hänfalla åt detta. Sommaren 1977 då Sex Pistols spelade på Club Zebra och Elvis nån dryg månad senare dog i sitt hem var jag och halva stan på fotbollsresa med Villastadens IF. Destinationen var holländska Eindhoven och alla skulle få träffa Ralf Edström som blivit proffs där. Vår målvakt Per Höijs pappa, sotarmästaren Henrik filmade alltihop med sin super-8 kamera. Under projektets gång tog jag kontakt med Per och undrade om pappa Henriks filmer fanns kvar. Per sa han skulle kolla och ringde senare med det glada beskedet att han hittat dem i en låda på vinden. Så efter en scanningsprocess och lite digitaliserande kunde jag titta på rörliga bilder från resan och den tiden! Det är förstås oerhört stort och känslan är enorm när jag tittar på materialet.

Bengt 12 år skakar tass med dito gammal PSV spelare. Foto: Henrik Höij

Inför filmen med Club Zebra bestämde jag mig för hög nostalgifaktor. Även om Zebra-huset står kvar i nästan identiskt skick skulle det bli svårt att enbart i ord beskriva dofter, interiörer och stämningar. Det skulle helt enkelt komma att behövas massor av arkiv och därför sattes Super-8 högt upp på önskelistan. Jag minns stans 70-tals filmklubb som gjorde actionfilm med livsfarliga stunts utförda av Anders Bergström. Hoppet från silon nere i hamnen har etsat sig fast för evigt. De blev ju faktiskt så stora att dåtidens barnstjärna Harald Hamrell (Pojken med guldbyxorna ni vet!) kom till stan och jobbade med dom. Fotografen Mats Ardström följde senare Harald till Stockholm där de gjorde såväl kort som långfilm tillsammans. Harald är numera kanske mest känd för alla sina Beck-filmer på 4-an och den populära TV-serien Äkta Människor.

 

Kristinehamnsfotograf Mats Ardström i tidigt samarbete med Harald Hamrell.

De som gav mig störst förhoppning att lyckas i arkivletandet var dock "Kungarna av Arkiv". Olle Häger och Hans Villius. Radarparet som gjort alla odödliga historiska dokumentärer på SVT. Det var i Stockholm när jag jobbade med CCCP-Hockey 2001 som jag träffade dem och de berättade att Kristinehamn hade det finaste arkivmaterial de stött på utanför Stockholm och att jag skulle vara stolt över alla fina fotografer som arbetat och verkat där. Ja, ni fattar. Det var tungt!

En gammal hjälte. Hans Villius (R.I.P). Foto: SVT

När jag började leta låg stans Bildarkiv fortfarande i Kvadraten. Ett helt fantastiskt hus perfekt lämpat för ett arkiv av stans dignitet och storlek (se: Häger och Villius!). Gunnar hejade och välkomnade mig. Jag ställde lite lösa frågor och fann mig snart sittandes och lyssna till denne Gunnar som drog historier om stans alla kondis, fik, svartklubbar och rockställen på ett mycket målande sätt. Fantastiska minnesbilder (av sånt som jag inte ens upplevt, :) poppade som popcorn i huvet på mig. Ett par veckor senare låg det en VHS (ja, analogt kassettband) med samlade sjuttitals Super-8 filmer från stan. Avsändare var Gunnar och Ulla. På bandet fanns Harry Mobergs och Mats Holmstrands fina men hemska betraktelse över rivandet av Staketgatorna 1972, Erik Fasth med sina ungdomligare experiment och mycket mer. Jag hittade till och med en filmsnutt från Källgårdskolan där gamla kompisar är med! Så stort tack till Ulla och Gunnar. Staden kan (och förhoppningsvis gör de det), tacka dessa två eldsjälar för oerhört mycket!

Gunnar och Ulla i utställningstagen på nya Bildarkivet. Foto: Bengt Löfgren

-"Tjing för att vara Ralf Edström!". PS. Ralf lär ha hängt på Zebra.

Stillbilder är också ett kapitel för sig. Med dagens digitala minneskort är det bara att spreja tusentals bilder, framkalla i datorn och vips lägga ut för hela världen att beskåda. På den gamla tiden gällde det att sikta, vänta och trycka av vid exakt rätt tillfälle. Du hade bara 24 eller i bästa fall 36 försök. Att framkalla var dessutom dyrt. Efter en dryg vecka kom resultatet och du fick betala närmare hundralappen för kalaset. Allt var sannerligen inte lyckat men du fick ju i alla fall behålla negativen!

Musikens makt.

Jag tillbringade väldigt mycket tid i Kristinehamns olika replokaler under 80-talet. Jag såg olika grupper och konstellationer växa fram och försvinna. Jag har fortfarande svartvita negativ på grupper jag inte kommer ihåg namnet på. Själv lärde jag mig aldrig spela trots att punken nästan krävde just den kvaliten. Jag har däremot hunnit köpa på mig ett par gitarrer genom åren men de blir sällan eller aldrig nedplockade från väggen. Den enda musikaliska aha-upplevelsen var när jag lyckades dra en "änna rekti Sonny Boy-sug-tvåa" på munspel stämt i en tonart som allt låter OK i. Det var en gammal Göteborgs-proggare på ABF som lärde mig det. Men det var också allt.

Musikintresset har ju däremot alltid funnits och det var Anders och Bassen som byggde upp min skivback allteftersom. "Rust never sleeps" med Neil Young följdes av Paul Butterfield och tidig Clapton osv. Man fick liksom hjälp på traven. När man bygger film, ja det är faktiskt att likna vid ett bygge, så kommer tidpunkten då det är dags för just musiken. Om man har det riktigt lyxigt anlitar man en kompositör som specialskriver musiken åt sig. Då slipper man tänka på dyra rättigheter och tillstånd och du får själv vara med och bestämma hur det ska låta. I filmen om Zebra tänkte jag det skulle ordna sig ändå på något sätt. Och det gjorde det också till en början. Tomas Ledin bjussade gladeligen på 30 sekunder från ett av sina tidiga alster och vännen i Kolonistuge-området fick fria händer att göra ett försök med sitt band, "Based on a true Story". Sensus ställde sedan t.o.m upp med gratis studiotid för grabbarna!

Göteborgsbaserade "Based on a true Story" jammar loss i lokalen. Foto: Bengt Löfgren

Tyvärr är det inte det lättaste när man inte kan spela själv att beskriva hur det ska låta. Det går åt mängder med dagar att lyssna igenom olika slags musik och jämföra det med bilder, filmade scener osv. Det som låter perfekt ena dagen faller bort den nästa då man klippt på en ny filmsekvens som kräver ett annat tonläge eller "humör". Det är en hel vetenskap. 

Tomas Ledin minns Club Zebra med glädje och värme. Foto: Bo Olson

Under de dryga två år som jag arbetat med Zebra-projektet till och från, har jag försökt få tag i de som äger rättigheterna till Sex Pistols fantastiska musik. När jag väl lyckats utröna det så måste var och en av alla deras olika skivbolag bevilja mig rätten att använda de dyrbara sekunderna. För dyrt är det. Vi snackar 5-siffriga belopp för nån futtig minuts användning. Självklart ska musikerna ha sin ersättning men en vanlig människa har nog svårt att förstå hur många mantimmar som läggs ner, ofta till ingen som helst nytta, på att få använda lite inspelat ljud.

Bra punk kostar!

Så vad göra? Lägga sig platt och ge upp? Ja nog har man lust ibland. Men då kan det hända att en annan värmlänning hör av sig. Mattias "Svålen" Bärjed från f.d Soundtrack Of Our Lives, till exempel. På stående fot erbjöd han sig att skriva musik och ersätta Sex Pistols-låtarna med något nytt som låter nästan precis som orginalet. -"Varför i herrans namn vill du göra det?" blev min första spontana fråga. -"För att Club Zebra är kulturhistoria!" kom svaret blixtsnabbt. Och där var de igen. De magiska orden; Club Zebra. Jag upphör aldrig att överraskas hur fyllt av respekt och cred namnet är i svenskt musikliv. Det är i såna stunder man känner sig priviligerad. Stolt att vara kristinehamnare. När någon annan ser, känner och förstår vad det är man lägger ner så mycket arbete på. All heder till såna människor. Tomas Ledin, B.O.A.T.S och fd. T.S.O.O.L-Mattias. TACK!!!

Mattias Bärjed och i bakgrunden en annan sympatisk värmlandspöjk, Martin Hederos. Foto:SR

Slutligen måste jag bara dela med mig hur lyriskt Mattias berättade om sin kärlek till Sex Pistols. Han älskar verkligen Pistols-plattan, Steve Jones gitarrljud och Paul Cooks trummor. Han räknade även upp producentens meritlista (bl.a The Who) och vilka gitarrer Steve använde, vilka pedaler osv. Karlstad-dialekt, "grymt", "görgrymt" eller "kör så det ryker!" användes i var och varannan mening. Det var en ren fröjd att lyssna på. Det bör här nämnas att Mattias inte är någon duvunge när det gäller att skriva filmmusik. För några år sedan skrev han all musik til den fantastiska Göteborgsskildringen "Upp till Kamp!". Han medverkade även framför kameran. Nyligen skrev han filmmusiken till den omtalade "Call Girl" och nu jobbar han för fullt med musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens klassiska roman, "Gentlemän". Jag ringde upp och frågade hur det gick med allt och hur han hunnit med att spela in till Club Zebra-filmen. -"Jag kör så det ryker! Grymt är det!", svarade han glatt. Görgrymt! instämde jag minst lika lyckligt.

Duvan - En lyckad manöver

Ska man berätta Club Zebras historia så följer historien om deras skiv och presentbutik "Duvan" med på köpet. Kalla det för den ultimata B-sidan om ni vill. 1975 kände klubbägar-duon att det var dags att växa upp och skaffa sig ett jobb. Det tog på krafterna att driva nattklubb sju dagar i veckan. Det blev startskottet för deras första Duvan-butik. Den låg på Spelmansgatan (strax nedanför gamla Systembolaget). Duvan-logotypen designades av självaste Gunnar Brusewitz, en mycket känd illustratör och naturskildrare (skylten hänger numera hemma hos Björn Nordström i Stockholm). Skivor såldes det redan på ett halvdussin andra ställen i Kristinehamn men det var bara Duvan som fick epitetet "skivbutik" av den musikintresserade allmänheten. Detta trots att det även bedrevs present och bokhandel därinne.

Inne på Duvan trängdes snart stadens ungdom. Utöver musiksnack med ägarna hängdes, raggades och lades det upp planer inför helgen. Värst var det på lunchrasterna då alla slogs om de åtråvärda hörlurarna. Inne i skivavdelningen satt man nämligen vid skivdisken med sin väl utvalda vinylhög och lyssnade spår för spår. Ville man byta låt nickade man mot Anders eller Bo så flyttade de fram pick-upen till nästa sång. Stammisarna, de var ett gäng, åtnjöt förtroendet att få luta sig över disken och flytta pick-up armen själv. Jämför det med att få tappa upp sin egen bira på krogen, så fattar ni vidden. På tal om krog så fanns här även askfat att tillgå om sittningarna blev långa.

 Två Duvan-stammisar minns tillbaka.

Anders och Bo utanför gamla Duvan på Spelmansgatan.. Foto: Bengt Löfgren

Anders och Bo kanske inte delade din musiksmak men de respekterade alltid den musikintresserade. Inga frågor var för konstiga. Var det någon speciell skiva man saknade i sin samling så lade man bara in en importbeställning. Många minns med blank blick hur Anders och Bo huserade inne på gamla Duvan. Anders med sin udda försäljningsteknik och coola framtoning med hästsvans, matchande svart långrock och ibland en Dr John käpp kunde plötsligt med mässande stämma utbrista: -"Jag har 69 kronor i min hand, jag har 69 kronor i min hand!" i det han likt en pingstpastor försökte sälja skivan. Själv minns jag så väl när jag skulle beställa Wilmer X LP, "Under Hot" och trodde att titeln var på engelska. När jag frågade Anders om de hade den där "Ander hått" med Wilmer X svarade Anders; -"Nej, men vi har "Under Hot"på svenska. Funkar det?" Ridå Bengt.
Rättelse: Dansband uppskattades inte! Se filmen ovan så förstår ni. :)

Svårtolkad titel...Tyckte åtminstone en ung skribent.

Club Zebra. Ett snobbställe?

Det var 70-tal. Den progressiva musikrörelsen överskuggade nästan all annan musik och en stämd gitarr avfärdades som rena imperialistfasoner. Jag minns hur min jazzälskande pappa brukade skruva på radion om kvällarna bara för att svärande stänga av igen. -"Balalajkor och murarskjortor för hela slanten", tyckte han. Känslorna gick åt båda hållen. Anders och Bo hade heller inte mycket till övers för proggmusiken utan höll sig till skivor märkta Atlantic, Motown och Stax. Vintage-soul från Detroit och Philadelpia uppblandat med allt från Led Zeppelin till tidig Chicago. Politiskt korrekta grupper som "Träd, Gräs och Stenar" "Samla Mammas Manna" och "Arbete & Fritid" lyste med sin frånvaro .

Samtidigt tyckte Statens ungdomsråd att det var hög tid för en granskning av discovågen som sköljde över landet och studera dess potentiella hot mot den allmänna folkhälsan. Club Zebra och Kristinehamn var ett givet besöksmål. Ryktet om de unga ägarna med sin populära klubb och exotiska ideér varav en var att åka sportbil till Stockholm nattetid för att fylla den med djupfrysta pizzor, hade inte undgått huvudstadens kulturbyråkrater.

Pizza-express tidigt 70-tal. Foto: Bo Olson

Bo högläser roat ur rapporten "I Nattens Ljus".

Det var inte alla som gillade Club Zebra. Elaka tungor ansåg det snobbigt och långsökta kopplingar gjordes med kön utanför New Yorks, Club 54 där bara de utvalda fick komma in. Att det var Anders och Bassens gemensamma och passionerade intresse för musik som var den största drivkraften var det dock aldrig något tvivel om. Stockholms-artisterna älskade stället och deras professionella inställning. Snart bad alla stora svenska akter att få stanna till vid Eldaregatan 6 med sina obligatoriska  "Ford Apache med släp" under sina turneér.

Anders ger sin förklaring på framgången med Zebra.

Apropå musikintresset. Anders och Bassen hade tidigt skaffat sig erfarenhet av att vända plattor. Inspirationen hade de bl.a hämtat från en DJ på klubben Pacha i Sitges, strax utanför Barcelona. Det var dåtidens Ibiza. Bo minns hur han kunde få så omöjliga mixar som "10 Years After" och Frank Zappa att lira. På Zebra mixade de från sitt lilla DJ-bås som placerats lite ovanför dansgolvet. De hade lite olika musiksmak. Anders lutade mer åt det rockigare hållet medan Bo fick ryktet att spela musik "det inte gick att dansa till" men där alla dansade ändå. Ett fantastiskt betyg!

Anders vänder vax i DJ-båset på Zebra. Foto: Bo Olson