Zebra-The End...

This is the end...my only friend..The End..Mjaa, riktigt så melodramatisk som Jim Morrison behöver man ju inte bli. Men nu är utställningen om Club Zebra till ända. Det kom jättemycket folk den sista dagen och många passade på att se filmen som kördes speciellt under Kulturkalaset. En speciell händelse utspelade sig innan öppningsdags då The Nomads, detta legendariska ikon-rockband, fick en specialvisning av mig och Ulla innan de äntrade turnébussen mot Stockholm. De hade spelat på Mastis kvällen innan och var nu sugna på lite musikhistoria. Gitarristen Hans Östlund avslöjade att hans pappa filmade Pistols-konserten i Stockholm samma år och tog även upp ljud. Dessa raritetsbilder finns f.ö med på Virgins jubileumsbox om Sex Pistols som kom ut för något år sedan. Mycket garv och poserande framför "altarbilden" på väggen blev det innan de for. Underbart kul! Dagen avlöpte sedan fint och det var många som samlades för att berätta minnen från denna tid. Ulla och Gunnar fick försiktigt men bestämt mota ut de sista besökarna som dröjde sig kvar efter stängningsdags. Hoppas nu kära Kristinehamnare att vi kan göra något liknande roligt tillsammans inom en snar framtid. Tack för nu! Filmen Club Zebra kommer att leva vidare på festivaler och runtom i Sverige. Nästa stopp är redan den 25 oktober i Arvika. :)

Bengt tillsammans med Nomads och Dj Theee Urrrkk

Nomads ger järnet på Mastis.

Club Zebra-utställningen: sista chansen

I helgen har ni sista chansen att besöka Club Zebra utställningen på Bildarkivet. Filmen kommer även att visas under söndagen vid två tillfällen. Utställningen har pågått hela sommaren och varit mycket välbesökt. Jag vill härmed passa på att tacka för denna fina uppslutning och alla som bidragit. För er som vill köpa filmen finns möjligheten att göra detta på Bildarkivet.

Club Zebra på Doc Lounge

Idag kan jag berätta att Club Zebra-The Movie har fått ett stort erkännande utanför Kristinehamns ringvägar. Den ska nämligen visas på DocLounge i Göteborg. Att få visa sin film på DocLounge är inte illa. Begreppet myntades av Malmös dokumentäre son, Fredrik Gerrten 2006 i ett försök att lyfta fram dokumentärfilmen för en bredare publik. Idag är det ett begrepp i hela Norden. Den 16de September kommer Club Zebra-The Movie att visas på den klassiska: "Bengans skivbutik". Det var där jag köpte mina CD och vinyl när jag flyttade in i Göteborg 1989. Det känns därför som en stor ära och ska bli fantastiskt kul. Läs mer om DocLounge och eventet här. Väl mött den 16de!

The Sex Pistols, Club Zebra, juli 1977.

Uppe och igång

Puh... Det är så det brukar stå i serietidningarnas pratbubblor. Jag skulle kunna lägga till ett par "Ka-blam" och "Tjo-swiscch" också för det var häftigt värre inför vernissage-öppnandet. CD-spelaren med Pistols-konserten strejkade precis innan hemgång fredag kväll, namnskyltarna rättades i omgångar då en pet-noggrann Bengt manade på Ulla och Gunnar. -"In i kaklet nu!". Väl medveten om att de jobbat som hjältar från 08.00 på morgonen till långt efter 18.00 på kvällen en hel vecka. Jag som är frilans och inte har begrepp om vare sig helgdagar eller klockslag är ju van konstiga tider. Men de visade prov på stort tålamod med den ibland lätt uppstressade "regissören".

Det jag minns bäst från veckan är alla skratten som ekade högt i lokalen. När jag en dag gick runt och pekade och stog i som värst brast det för Ulla som pekade på mina fötter och skrattade så hon grät. -"Bengt! Du har ju bara en sko på dig!". Jag hade överskattat min simultan-kapacitet något och gick mycket riktigt omkring med en sko på fötterna. Nåväl. Nu har det öppnat och vernissaget var välbesökt. Nästan 300 pers letade sig dit och stadens tidning skrev mycket positivt om det hela. Stort tack alla som tackas bör för en fenomenal vecka hemmavid. Hoppas vi ses snart igen och passa för Guds skull på att gå till ert fina arkiv och avnjut bilderna som togs då det begav sig.
Trevlig sommar!

Glad och stolt!

Let There Be Rock

Så var sista skylten uppspikad, sista tekniken kollad och sista inventeringen av dryck och lättare tilltugg avverkad. Återstår bara att sträcka på ryggarna och stolt blicka ut över lokalen. Hoppas nu det kommer massor med underbara människor imorgon.

Let there be rock!

Skruva-Spika-Gaffa

Rena rama Sweden Rock härinne nu. Igår kväll kom Cömpa och Henrik in med Jerry Williams gamla gitarrförstärkar-låda. Den såg ut som den stått i ett vägdike sen hösten 1978. Perfekt för sitt syfte med andra ord. Roligast av allt var när de två ljudteknikerna hamnade framför väggbilden med Sex Pistols. -"Wow! En SB55 med orginal puffskydd! och kolla in de förstärkarna och mic-stativen!"...Typ så lät det från dessa rutinerade herrar. Idag revs innanmätet ut och in monterades en CD-spelare som levererar Pistols-konserten från 1977 på repeat. Gunnar skruvade så att svetten lackade. Nu är nästan allt på plats. Nästan..

Gunnar mekar i Jerkas låda.

Lite senare kom två killar med "vepan" som ska sitta utanpå huset och dra till sig åskådare som flugor till socker. Det var en mäktig syn att se mexitegelvägg på det gamla trävirkeshuset. Det finns inget som går upp mot kontraster.

Mexitegel kontra träfasad...

 

 

Inte nog med detta..Tapetseraren Tomas kom förbi med sin gamla drickamaskin från 70-talet och den blev snart fylld med de tre stora. Cuba-Cola, Trocadero och Champis. Premiären kan kicka igång. Let there be rock!

Läskande gott!

Tre klassiker!

Nerräkning..

Man kanske frågar sig..Hur lång tid kan det egentligen ta att hänga ett par tavlor på en vägg? Det har snart gått en vecka och det har jobbats från 08.00 på morgonen till minst 19.00 på kvällen. Konstant! Det är så mycket detaljer som ska fixas. Inte bara ska bilder hänga rakt i ett hus som är skevt som en gammal sko. De ska även märkas upp, dateras, hommageras och belysas.

Turistbyrån slår på stort!

Vidare ska det affischeras på stan, press kontaktas och dörrar döljas med tidsenligt material. Visst! Kommer ni ihåg ölrings-persiennerna, alternativt orienteringsplast-remsorna i kulörta färger? De är inte lätta att få tag på kan jag säja. Toppa sedan med att man kommer på hur skönt det skulle sitta med en 70-tals gitarrförstärkare utan innehåll, lite korrekt vinyl, en engelsk flagga i naturlig storlek, orginalstol från Zebra, ölglas från Pripps, en drickamaskin med pommac och Coca-Cola..osv osv.. Då går dagarma jäkligt fort. Glädjande nog så kommer folk in med dessa grejor utan att man ens behöver åka och hämta! Man blir rörd.

Jerry Williams gamla stärkarlåda!

Sedan är det all planering inför öppningen. De roliga kafferasterna och problemlösar-sittningarna med Ulla och Gunnar och de andra på Bildarkivet. Mycket garvande blir det mellan stressattackerna. Imorgon är det helgdag och vi tar välförtjänt ledigt. Eventuellt...

Tänk Cuba-Cola, Pommac, Trocadero, Fruktsoda...

Bråda dagar..

Att bygga en utställning från scratch är ingen lek och det ska det inte vara heller. Men ingen regel utan undantag som det heter. Att få ha med sig Birger Signal, a.k.a mr 100% en hel helg då all elektronik och teknisk utrustning ska på plats är ett rent nöje. Trötta som få efter två dagars intensivt monterande och planerande slog vi oss ner på de medhavda sacco-säckarna och njöt av utsikten i det stora rummet.

Kan Lars Wallin så kan väl Club Zebra..

Idag vidtog det stora hängnings och inredningsgörat. Morgonmöte med Bildarkivpersonalen, starkt kaffe och medhavda mazariner...så var vi igång. Internet kopplades upp, Skype-intervjuer till det sista videomontaget avverkades, interiörer byggdes och press-träff förbereddes. Nu är klockan snart 20.00 och jag sitter själv, mycket glad och nöjd och beskådar en fototapet så vacker att det kunde vara sixtinska kapellet. Det är Club Zebra 1977. Thomas Johansson heter målaren/tapetseraren som åstadkom detta mästerverk. Själv hade jag massakrerat den värre än Sid när han sjöng my Way. En stor eloge till Thomas. Jag bjuder på en smygbild...Resten får ni uppleva på lördag. Väl mött 12.00.

Thomas Johansson, en av alla goa volontärer!

Upptakt och nerräkning..

Det har varit en intensiv vecka fylld av logistiska övningar, inköpslistor, transportalternativ och annat inför den stundande utställningen. Massor med spännande samtal från folk som vet om vart det finns saker och memorablia från Club Zebra-epoken. Fantastiskt kul! dessvärre är utrymmet begränsat inne på Bildarkivet och vi skulle behöva ha museéts lokaler för att på få in alla artefakter. Känslan av att det kommer bli bra finns där redan och jag känner stödet ända till Göteborg.

Just nu skriver jag på informationstexter och försöker fundera på vart allt ska få plats. :). Roland Thomas skrev en artikel om den kommande utställningen och den tänkte jag publicera här. Jag vill också understryka att liksom i filmen har jag valt att ägna mig åt åren 1971-1980. Även om stället hade ett antal ägare fram till den definitiva stängningen 1985. Nu ska jag hämta skyltdockor och fortsätta jakten på det blåa repet... :)

Från Khamn-Storforsaktuellt...

Utställningsföremål

Jag påbörjade mina tankar om en utställning i höstas och sonderade terrängen efter olika artefakter man kan tänkas vilja se från den här tiden. Med hjälp av Ulla och Gunnar på Bildarkivet har det gått mycket bra och nu bara någon vecka innan utställningen ska öppna strömmar det in saker från kristinehamnsborna. Ulla meddelar att det kommit in 70-talskläder och Club Zebra-grejor som tändsticksaskar etc. Gunnar ringer och berättar om en som var inne och berättade att han har hela inredningen från det andra ägarbytet (Anders och Bassen sålde ju till Lars-Göran och Gunnar 1977) i sitt garage! Själv har jag fått härliga mejl från entusiastiska människor som har affischer och bilder de vill dela med sig av. Fortsätt gärna med det.

Då jag har planerat in varenda kvadratcentimeter av utställningsytan känns detta lätt frustrerande. Men kanske vi kan träffas och prata på vernissagedagen och spåna på ideér och lösningar. Utställningen löper ju över hela sommaren och det vore ju kul med lite evenemang runtomkring. kanske på den vackra innergården eller i samarbete med närliggande affärsidkare. Entusiasmen är det i varje fall inget fel på! :)

Inför utställningsbygget

Allting börjar samlas upp i min lägenhet. Det som ska packas upp och ramas in på Bildarkivet om en dryg vecka. Min vapendragare Birger var över igår och inspekterade den teknik som införskaffats och tog den med hem till sig för att klura ut den optimala lösningen på plats. Han är bra på sånt Birger. Det enda jag känner mig lite osäker på är tapetseringen av fototapeten jag beställt. Den kom igår, komplett med en påse tapetklister och 5 otroligt coola våder föreställandes Sex Pistols 1977 på Zebra i skala 1:1. Om någon härinne känner sig hågad och vet med sig att han/hon/hen är en hejare på att tapetsera får ni gärna kontakta mig innan den 24:e maj :). En fin present utlovas för besväret.

Min lägenhet just nu...Ett av rummen ;)

DVD-släpp

Det har varit en turbulent vecka. Som alltid när man ger sig i kast med ämnet "Club Zebra". Inte bara har det varit presskonferens inför kommande sommarutställningen på Bildarkivet och preparation av bilder. Det har även skett ett DVD-släpp av filmen. Det är Kristinehamns Kommun som beställt och låtit trycka upp 500 exemplar för alla de som vill ha filmen i sitt förvar. Noterbart är att den enbart säljs på stadens Bildarkiv av Ulla eller Gunnar. Den kostar 120.- och är även textad på engelska. Så för de som önskar en repris eller ni som inte hade möjligheten att se filmen på Christina-teatern... Bildarkivet is the plejs! :)

DVD-version finns på Bildarkivet.

Intresset!

Vilket oerhört intresse det tycks finnas för Kristinehamns gamla nöjesliv! På gårdagens presskonferens var alla inbjudna där utom KLTV-Arne (fast det är ju ett tag kvar till vernissage!). Slående är att det hela liksom amen i kyrkan utmynnar i historier och minnen mer än i frågor och svar. Alla vill vara med och bidra. Sånt är ju underbart. Jag fick till och med nya uppslag och ideér medan vi satt och lyssnade på varandra. Ulla sprang iväg och hämtade kläderna som lämnats in av ännu ej namngiven person och visade upp vintage-kläder som inte varit i bruk sedan det begav sig 1977! Alltifrån progg till tidigt London-punkmode. Lars Wallin får med andra ord oväntad konkurrens i sommar då det är tänkt att de ska pryda ett par skyltdockor. :)

Punk-kläder från sent 70-tal! Med säkerhetsnålar och allt. Foto: Nkrp

Det allra roligaste är nog ändå att hänga med Bildarkivets egna Ulla och Gunnar. Dessa eldsjälar som är så hjälpsamma och inspirerande. Aldrig ett gnäll eller morr. Bara kul och proffsig inställning. Det blir ju trots allt en liten annan form på denna utställning där föremål och ljud/bild-installationer kommer att samsas med renodlade fotografier. Heder åt dem. De gör både jobbet och livet enklare.

Nöjd Bengt mellan de två proffsen.

Club Zebra-Utställningen

"Just när ni trodde det var över"... som det brukar heta på biograf-affischerna. Jag är precis hemkommen från en dag i Kristinehamn där jag varit med på en presskonferens rörande en sommarutställning jag ska bygga på temat...trumvirvel... "Club Zebra". Projektet har pågått parallellt med filmen i all hemlighet sedan årsskiftet och tanken är att ge Club Zebra-epoken en mer permanent plats utöver de båda filmvisningarna som gick av stapeln den 26 april. Utställningen är ett samarbete med Kristinehamns Kulturnämnd samt Gunnar och Ulla på Bildarkivet.

Min tanke har liksom med filmen varit att ta hjälp av stadens invånare när det gäller insamlande av materialet till utställningen. Det har lett till oanade resultat varav en kan betecknas som en ren världshändelse! Jag ser fram emot att få berätta mer om utställningen och dess framåtskridande här i fortsättningen. Öppningsdagen kommer att bli den 31 maj och tanken är att den ska pågå fram till den 21 september. Har ni frågor och funderingar är det bara att skriva.

"Lapp på luckan" gör mig lycklig!

Veckan som gick..

Många inklusive jag själv har svårt för nostalgiska uttryck i form av lumparhistorier, idrottsprestationer (det spelades bättre boll..osv) och historier som överlever sig själva trots att ingen längre kommer ihåg namnen på de medverkande (Jomen du vet, ho mä di snygge blå öga som va ihop me han som sålde sin bil för bare 5000.- till han som...). Fast ibland dyker det upp tillfällen då man tycker att det är riktigt kul med just de ovannämnda genrerna.

I veckan har jag tillsammans med Anders, Bo och Thomas Liedström fått presentera Zebra-projektet för såväl lokal-4an som NWT och det är underbart att bara sitta och lyssna på Anders och Bo som berättar om den här tiden. Vare sig teve-folk eller journalister vill slå av sina bandspelare!
Kolla inslaget från 4-an här om ni vill.

The Cavern? CBGBs? Nej..Club Zebra på Eldaregatan 6.

http://www.tv4play.se/program/nyheterna-v%C3%A4rmland?video_id=2586562

Den här bloggen bygger som ni förstår på att trycka in så många nostalgiknappar som möjligt. Club Zebra har fått utgöra den röda tråden och så har andra saker tagit vid. Själv var jag bara 5 år när Torsten Palm sålde till Anders och Bo men det har ju inte stoppat mig från att skriva som den värste nutidshistoriker :). Nu har jag däremot tömt historieförrådet och låter bloggen vila till sig ett slag. Om mindre än en månad har filmen om Club Zebra och den tiden, premiär i stan. Det känns stort och fantastiskt kul.

Christinateatern. Låt oss se "slutsålt" på dörren! :)

Min önskan är att ni som dyker upp på visningarna träffas på lokal efteråt för att fylla i alla de "minnesluckor" som utelämnats. Jag skulle naturligtvis vilja vara fluga på väggen (största flugan som skådats på en vägg, men iaf) när ni utreder hur det egentligen låg till med "ho görschnygge med mockaskora som...eller han som jämt skulle... Ja, ni fattar :).

Tusen tack för all underbar respons och hoppas att vi ses snart!

/Bengt

Avrundning i 3D

Föreställ er detta. En åskådare besöker en kubistisk utställning(dåtidens försök att måla i 3D) med Picasso för ganska exakt 100 år sedan. Han kliar sig i huvet och går upprört fram till den numera legendariske konstnären: -"Det där liknar ju inte en människa!", hojtar han upprört. Picasso tar med upphöjt lugn till sig av mannens kritik och ber i sin tur att få se ett foto av hans fru. När han tittat en stund, vänt och vridit på den lilla pappersbiten, svarar han: -"Hon är väldigt vacker men oh-la-la så platt hon är!" Han hade faktiskt en poäng där den gode Pablo. Om han anat vad man kunnat göra idag så hade det nog inte varit en staty som stått i skärgården utan något ännu coolare!

Pablo i sin glans dagar. Foto:Arkiv

Jag lever här och nu och vurmar för teknik som kan förverkliga drömmar. En dröm i Zebra-filmsprojektet har varit att skapa 3D-miljöer utav alla platta stillbilder. Till min hjälp har jag haft animatören och effektmakaren, Jonas Gramming. Genom att skapa separata lager av detaljer i bilden kan man sedan sätta ihop dem i ett 3D-behandlingsprogram. Skapa rörelse och göra kameraåkningar. Ett enkelt foto förvandlas till en helt egen värld. Det tar tid och är ett pet-göra men när man ser resultatet så blir man mycket nöjd. Lägger man på lite miljöljud så förhöjs effekten ännu ett snäpp.

2D orginalbild. Foto: Arkiv, NWT

 

..och så här kan det se ut när Jonas Gramming vart i farten.

Fotograferna var inte många på den här tiden. Antingen var man professionell fotograf eller så var det nån som hade en plastig pocket med dito plastig lins. Flest tjejer vill jag minnas. Lägg därtill att Zebra hade stenhårda restriktioner på just fotografering under hela 70-talet. Det var ett grepp som gillades av framförallt artisterna som kunde slappna av och njuta av besöket. Dricka bira i godan ro och kurtisera flickor utan att riskera paparazzis. Just Sex Pistols-konserten blev i alla fall väldokumenterad. Det gick liksom inte att förhindra. Kristinehamns egen kommunstyrelseordförande, Bjarne Olsson, avbröt sin tågluff bara för att hinna hem till konserten! Bjarne tog även stillbilder den kvällen. Låt oss dock skylla på dålig optik i det fallet :).

Väl värt att avbryta en tågluff för! Sex Pistols 1977 på Zebra. Foto: Bjarne Olsson

Bjarne Olsson var där. Foto: Bengt Löfgren

VF-s utsände fotograf på Sex Pistols-konserten var den smått legendariske Nisse Almgren. En liten tunnhårig herre med hälta (barnpolio) och en ljusmätare ständigt hängandes om halsen tillsammans med sin Leica. Nisse var smålänning och anledningen till att jag skriver det är att när jag bad VF om negativen från konserten så kom det endast fyra (!) bildrutor. Det var allt. Från en Sex Pistols-konsert!! Chefredaktör Franke förklarade att den veckan varit en mycket musikspäckad historia. Nisse hade att göra. Uriah Heep på måndagen, Sex Pistols på tisdagen och så förstås...Sven-Ingvars på fredagen. Detta hade givetvis genererat tusentals exponeringar med dagens minneskort och snabba kameror.

Nisse Almgren med Leica och sin ljusmätare. Foto: VF arkiv

Nisse behövde bara en 24-bilders film eller dito 36-bilders (alternativen som fanns då) för att fånga alla tre konserterna. Respekt! Han plåtade även de klassiska Jimi Hendrix bilderna när hans trio spelade i Mariebergsskogen 1968. Helt oblygt gick han upp på scenen när gitarr-legenden ålade runt på golvet, lutade sig fram, mätte ljus och knäppte av en ruta. VF har varit vänliga och låtit mig ta del av dessa.

Jimi Hendrix i Mariebergsskogen 1968. Foto:VF-arkiv

Arkiv del 2: Duvan goes Loppis

Loppis och auktioner har kanske börjat försvinna men intresset för gamla saker och ting har ökat enormt. Det som skett är att internet har tagit över med sina auktions-sajter och nischade forum för samlare och nördar. Fördelen med små och mellanstora städer är att det fortfarande finns loppis där gamla grejer kallas vid sina rätta namn. En gammal rostig lampa som i Kristinehamn med all rätt kallas skrot heter "vintage" i storstäderna och betingar ett skyhögt pris. Men nog om detta. Jag var som sagt på jakt efter arkiv och med hjälp av alla kristinehamnsbor gjordes livet mycket enklare för mig. Jag hann faktiskt till och med ta Anders och Bassen på en lokal "vintage-runda" för att leta vinyl på loppiset uppe vid Kvarndammen. Inte särskilt förvånande så hittade de rariteter från gamla Skivduvans tid och försjönk omgående i svunna tiders glansdagar. Till min förtjusning, bör tilläggas.

Duvan igår. Idag Loppis! Sorry..vintage!

Jag har som jag skrivit i tidigare inlägg haft oerhört stor nytta av stadens bildarkiv och alla vänliga själar på facebook-gruppen "Kristinehamn du minns..". Bilder jag inte ens visste jag behövde till filmen fanns där och det gav i sin tur ny inspiration. Som den gamla sunk-klubben Ambrosius! Kerstin Beimark bidrog via Facebookgruppen ovan med sin jättefina svartvita vinterbild av stället på Gamla Kyrkogatan. En fråga över facebook och ett mejl senare så låg den på min hårddisk. Klar att användas. Det är när sånt händer som jag nyper mig i armen över den digitala tekniken.

Vinterkväll på Gamla Kyrkogatan, 60-70 tal. Foto: Kerstin Beimark

Ytterligare en person jag måste nämna i arkivletandet är Ann-Cathrine "Antin" Hedqvist. Som 16-åring 1977 gick hon runt och tog bilder av Sex Pistols när de anlände till staden. Jättefina avväpnande bilder på dessa blivande megastjärnor. Hon har fångat dem som de är utan poser och manér. Det är därför vi valt bilden av Sid Vicious till affischen. Han står där bara rätt upp och ner vid Stadshotellet med en porrtidning i jackfickan. I bakgrunden skymtar torget och nuvarande Bildarkivet. En fantastisk bild. Ann-Cathrine förtjänar ett extra tack som upplåter sina bilder till filmen och utan liknande insatser från Kristinehamns-borna hade filmen inte fått den särprägel den har.

En ung Sid Vicious i Kristinehamn 1977. Foto:Ann-Cathrine Hedqvist

Vidare måste jag berätta om Arne Bergström på KLTV med sitt klanderfria lokal-teve arkiv. När jag misströstade som värst över att inte fått till en intervju med "Mr Zebra-himself", Ulf Lundell, kom Arne till undsättning med en nästan 20 år gammal telefoninspelning där rock-legenden på ett strålande glatt humör öser beröm över klubben och den tiden. Jag fick låna VHS-kassetten och lämnade den vidare för "digital omvandling och brustvätt" hos min allt-i-allo vän och supertekniker Birger Signal (tänk att om jag vore James Bond så är han Q). Snart var den som ny och unikt material kunde tillföras projektet. Hatten av för Arnes bibliotek alltså. Nu blev det rena Oscars-talet här med alla tack men det ska ni ha. Tack alltså! :)

Ordning och reda. Arne med värdefullt VHS-material från 1996.

Slutligen avrundar jag med en tänkvärd liten historia som utspelade sig för ett par månader sen. En 20+ kille ringde mig och sa att han skulle påbörja ett arkivbaserat filmprojekt men att han saknade en bandspelare för videoformatet. Han visste inte vad formatet hette men beskrev det som små kassettband i plastaskar. Jag spolade tillbaks till 80-talet, hoppade VHS och gick rakt på Hi-8. Killen fattade ingenting. -Hi-8? Vad är det? Det tog ett tag innan jag fattade att han hade DV-band och att han uppfattade DET som gammalt! Men är man tjugo och delar sin ålder i två är tio år en lika lång tid som när jag gör det trots att det blir nästan tjugofem. När jag hämtat mig något från detta räkneexempel lovade jag att hjälpa honom. Fast det ska villigt erkännas. Jag kände mig så gammal att inte ens nostalgi-tricket kunnat räddat mig.

Digital kassettspelare. Jurassic Park för en 20-åring!

Arkiv: Del 1

Nostalgi är grekiska för hem (nostos) och sjuka (algos). Hemsjuka helt enkelt. Som exil-kristinehamnare kan man lätt hänfalla åt detta. Sommaren 1977 då Sex Pistols spelade på Club Zebra och Elvis nån dryg månad senare dog i sitt hem var jag och halva stan på fotbollsresa med Villastadens IF. Destinationen var holländska Eindhoven och alla skulle få träffa Ralf Edström som blivit proffs där. Vår målvakt Per Höijs pappa, sotarmästaren Henrik filmade alltihop med sin super-8 kamera. Under projektets gång tog jag kontakt med Per och undrade om pappa Henriks filmer fanns kvar. Per sa han skulle kolla och ringde senare med det glada beskedet att han hittat dem i en låda på vinden. Så efter en scanningsprocess och lite digitaliserande kunde jag titta på rörliga bilder från resan och den tiden! Det är förstås oerhört stort och känslan är enorm när jag tittar på materialet.

Bengt 12 år skakar tass med dito gammal PSV spelare. Foto: Henrik Höij

Inför filmen med Club Zebra bestämde jag mig för hög nostalgifaktor. Även om Zebra-huset står kvar i nästan identiskt skick skulle det bli svårt att enbart i ord beskriva dofter, interiörer och stämningar. Det skulle helt enkelt komma att behövas massor av arkiv och därför sattes Super-8 högt upp på önskelistan. Jag minns stans 70-tals filmklubb som gjorde actionfilm med livsfarliga stunts utförda av Anders Bergström. Hoppet från silon nere i hamnen har etsat sig fast för evigt. De blev ju faktiskt så stora att dåtidens barnstjärna Harald Hamrell (Pojken med guldbyxorna ni vet!) kom till stan och jobbade med dom. Fotografen Mats Ardström följde senare Harald till Stockholm där de gjorde såväl kort som långfilm tillsammans. Harald är numera kanske mest känd för alla sina Beck-filmer på 4-an och den populära TV-serien Äkta Människor.

 

Kristinehamnsfotograf Mats Ardström i tidigt samarbete med Harald Hamrell.

De som gav mig störst förhoppning att lyckas i arkivletandet var dock "Kungarna av Arkiv". Olle Häger och Hans Villius. Radarparet som gjort alla odödliga historiska dokumentärer på SVT. Det var i Stockholm när jag jobbade med CCCP-Hockey 2001 som jag träffade dem och de berättade att Kristinehamn hade det finaste arkivmaterial de stött på utanför Stockholm och att jag skulle vara stolt över alla fina fotografer som arbetat och verkat där. Ja, ni fattar. Det var tungt!

En gammal hjälte. Hans Villius (R.I.P). Foto: SVT

När jag började leta låg stans Bildarkiv fortfarande i Kvadraten. Ett helt fantastiskt hus perfekt lämpat för ett arkiv av stans dignitet och storlek (se: Häger och Villius!). Gunnar hejade och välkomnade mig. Jag ställde lite lösa frågor och fann mig snart sittandes och lyssna till denne Gunnar som drog historier om stans alla kondis, fik, svartklubbar och rockställen på ett mycket målande sätt. Fantastiska minnesbilder (av sånt som jag inte ens upplevt, :) poppade som popcorn i huvet på mig. Ett par veckor senare låg det en VHS (ja, analogt kassettband) med samlade sjuttitals Super-8 filmer från stan. Avsändare var Gunnar och Ulla. På bandet fanns Harry Mobergs och Mats Holmstrands fina men hemska betraktelse över rivandet av Staketgatorna 1972, Erik Fasth med sina ungdomligare experiment och mycket mer. Jag hittade till och med en filmsnutt från Källgårdskolan där gamla kompisar är med! Så stort tack till Ulla och Gunnar. Staden kan (och förhoppningsvis gör de det), tacka dessa två eldsjälar för oerhört mycket!

Gunnar och Ulla i utställningstagen på nya Bildarkivet. Foto: Bengt Löfgren

-"Tjing för att vara Ralf Edström!". PS. Ralf lär ha hängt på Zebra.

Stillbilder är också ett kapitel för sig. Med dagens digitala minneskort är det bara att spreja tusentals bilder, framkalla i datorn och vips lägga ut för hela världen att beskåda. På den gamla tiden gällde det att sikta, vänta och trycka av vid exakt rätt tillfälle. Du hade bara 24 eller i bästa fall 36 försök. Att framkalla var dessutom dyrt. Efter en dryg vecka kom resultatet och du fick betala närmare hundralappen för kalaset. Allt var sannerligen inte lyckat men du fick ju i alla fall behålla negativen!

Musikens makt.

Jag tillbringade väldigt mycket tid i Kristinehamns olika replokaler under 80-talet. Jag såg olika grupper och konstellationer växa fram och försvinna. Jag har fortfarande svartvita negativ på grupper jag inte kommer ihåg namnet på. Själv lärde jag mig aldrig spela trots att punken nästan krävde just den kvaliten. Jag har däremot hunnit köpa på mig ett par gitarrer genom åren men de blir sällan eller aldrig nedplockade från väggen. Den enda musikaliska aha-upplevelsen var när jag lyckades dra en "änna rekti Sonny Boy-sug-tvåa" på munspel stämt i en tonart som allt låter OK i. Det var en gammal Göteborgs-proggare på ABF som lärde mig det. Men det var också allt.

Musikintresset har ju däremot alltid funnits och det var Anders och Bassen som byggde upp min skivback allteftersom. "Rust never sleeps" med Neil Young följdes av Paul Butterfield och tidig Clapton osv. Man fick liksom hjälp på traven. När man bygger film, ja det är faktiskt att likna vid ett bygge, så kommer tidpunkten då det är dags för just musiken. Om man har det riktigt lyxigt anlitar man en kompositör som specialskriver musiken åt sig. Då slipper man tänka på dyra rättigheter och tillstånd och du får själv vara med och bestämma hur det ska låta. I filmen om Zebra tänkte jag det skulle ordna sig ändå på något sätt. Och det gjorde det också till en början. Tomas Ledin bjussade gladeligen på 30 sekunder från ett av sina tidiga alster och vännen i Kolonistuge-området fick fria händer att göra ett försök med sitt band, "Based on a true Story". Sensus ställde sedan t.o.m upp med gratis studiotid för grabbarna!

Göteborgsbaserade "Based on a true Story" jammar loss i lokalen. Foto: Bengt Löfgren

Tyvärr är det inte det lättaste när man inte kan spela själv att beskriva hur det ska låta. Det går åt mängder med dagar att lyssna igenom olika slags musik och jämföra det med bilder, filmade scener osv. Det som låter perfekt ena dagen faller bort den nästa då man klippt på en ny filmsekvens som kräver ett annat tonläge eller "humör". Det är en hel vetenskap. 

Tomas Ledin minns Club Zebra med glädje och värme. Foto: Bo Olson

Under de dryga två år som jag arbetat med Zebra-projektet till och från, har jag försökt få tag i de som äger rättigheterna till Sex Pistols fantastiska musik. När jag väl lyckats utröna det så måste var och en av alla deras olika skivbolag bevilja mig rätten att använda de dyrbara sekunderna. För dyrt är det. Vi snackar 5-siffriga belopp för nån futtig minuts användning. Självklart ska musikerna ha sin ersättning men en vanlig människa har nog svårt att förstå hur många mantimmar som läggs ner, ofta till ingen som helst nytta, på att få använda lite inspelat ljud.

Bra punk kostar!

Så vad göra? Lägga sig platt och ge upp? Ja nog har man lust ibland. Men då kan det hända att en annan värmlänning hör av sig. Mattias "Svålen" Bärjed från f.d Soundtrack Of Our Lives, till exempel. På stående fot erbjöd han sig att skriva musik och ersätta Sex Pistols-låtarna med något nytt som låter nästan precis som orginalet. -"Varför i herrans namn vill du göra det?" blev min första spontana fråga. -"För att Club Zebra är kulturhistoria!" kom svaret blixtsnabbt. Och där var de igen. De magiska orden; Club Zebra. Jag upphör aldrig att överraskas hur fyllt av respekt och cred namnet är i svenskt musikliv. Det är i såna stunder man känner sig priviligerad. Stolt att vara kristinehamnare. När någon annan ser, känner och förstår vad det är man lägger ner så mycket arbete på. All heder till såna människor. Tomas Ledin, B.O.A.T.S och fd. T.S.O.O.L-Mattias. TACK!!!

Mattias Bärjed och i bakgrunden en annan sympatisk värmlandspöjk, Martin Hederos. Foto:SR

Slutligen måste jag bara dela med mig hur lyriskt Mattias berättade om sin kärlek till Sex Pistols. Han älskar verkligen Pistols-plattan, Steve Jones gitarrljud och Paul Cooks trummor. Han räknade även upp producentens meritlista (bl.a The Who) och vilka gitarrer Steve använde, vilka pedaler osv. Karlstad-dialekt, "grymt", "görgrymt" eller "kör så det ryker!" användes i var och varannan mening. Det var en ren fröjd att lyssna på. Det bör här nämnas att Mattias inte är någon duvunge när det gäller att skriva filmmusik. För några år sedan skrev han all musik til den fantastiska Göteborgsskildringen "Upp till Kamp!". Han medverkade även framför kameran. Nyligen skrev han filmmusiken till den omtalade "Call Girl" och nu jobbar han för fullt med musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens klassiska roman, "Gentlemän". Jag ringde upp och frågade hur det gick med allt och hur han hunnit med att spela in till Club Zebra-filmen. -"Jag kör så det ryker! Grymt är det!", svarade han glatt. Görgrymt! instämde jag minst lika lyckligt.

Duvan - En lyckad manöver

Ska man berätta Club Zebras historia så följer historien om deras skiv och presentbutik "Duvan" med på köpet. Kalla det för den ultimata B-sidan om ni vill. 1975 kände klubbägar-duon att det var dags att växa upp och skaffa sig ett jobb. Det tog på krafterna att driva nattklubb sju dagar i veckan. Det blev startskottet för deras första Duvan-butik. Den låg på Spelmansgatan (strax nedanför gamla Systembolaget). Duvan-logotypen designades av självaste Gunnar Brusewitz, en mycket känd illustratör och naturskildrare (skylten hänger numera hemma hos Björn Nordström i Stockholm). Skivor såldes det redan på ett halvdussin andra ställen i Kristinehamn men det var bara Duvan som fick epitetet "skivbutik" av den musikintresserade allmänheten. Detta trots att det även bedrevs present och bokhandel därinne.

Inne på Duvan trängdes snart stadens ungdom. Utöver musiksnack med ägarna hängdes, raggades och lades det upp planer inför helgen. Värst var det på lunchrasterna då alla slogs om de åtråvärda hörlurarna. Inne i skivavdelningen satt man nämligen vid skivdisken med sin väl utvalda vinylhög och lyssnade spår för spår. Ville man byta låt nickade man mot Anders eller Bo så flyttade de fram pick-upen till nästa sång. Stammisarna, de var ett gäng, åtnjöt förtroendet att få luta sig över disken och flytta pick-up armen själv. Jämför det med att få tappa upp sin egen bira på krogen, så fattar ni vidden. På tal om krog så fanns här även askfat att tillgå om sittningarna blev långa.

 Två Duvan-stammisar minns tillbaka.

Anders och Bo utanför gamla Duvan på Spelmansgatan.. Foto: Bengt Löfgren

Anders och Bo kanske inte delade din musiksmak men de respekterade alltid den musikintresserade. Inga frågor var för konstiga. Var det någon speciell skiva man saknade i sin samling så lade man bara in en importbeställning. Många minns med blank blick hur Anders och Bo huserade inne på gamla Duvan. Anders med sin udda försäljningsteknik och coola framtoning med hästsvans, matchande svart långrock och ibland en Dr John käpp kunde plötsligt med mässande stämma utbrista: -"Jag har 69 kronor i min hand, jag har 69 kronor i min hand!" i det han likt en pingstpastor försökte sälja skivan. Själv minns jag så väl när jag skulle beställa Wilmer X LP, "Under Hot" och trodde att titeln var på engelska. När jag frågade Anders om de hade den där "Ander hått" med Wilmer X svarade Anders; -"Nej, men vi har "Under Hot"på svenska. Funkar det?" Ridå Bengt.
Rättelse: Dansband uppskattades inte! Se filmen ovan så förstår ni. :)

Svårtolkad titel...Tyckte åtminstone en ung skribent.

Club Zebra. Ett snobbställe?

Det var 70-tal. Den progressiva musikrörelsen överskuggade nästan all annan musik och en stämd gitarr avfärdades som rena imperialistfasoner. Jag minns hur min jazzälskande pappa brukade skruva på radion om kvällarna bara för att svärande stänga av igen. -"Balalajkor och murarskjortor för hela slanten", tyckte han. Känslorna gick åt båda hållen. Anders och Bo hade heller inte mycket till övers för proggmusiken utan höll sig till skivor märkta Atlantic, Motown och Stax. Vintage-soul från Detroit och Philadelpia uppblandat med allt från Led Zeppelin till tidig Chicago. Politiskt korrekta grupper som "Träd, Gräs och Stenar" "Samla Mammas Manna" och "Arbete & Fritid" lyste med sin frånvaro .

Samtidigt tyckte Statens ungdomsråd att det var hög tid för en granskning av discovågen som sköljde över landet och studera dess potentiella hot mot den allmänna folkhälsan. Club Zebra och Kristinehamn var ett givet besöksmål. Ryktet om de unga ägarna med sin populära klubb och exotiska ideér varav en var att åka sportbil till Stockholm nattetid för att fylla den med djupfrysta pizzor, hade inte undgått huvudstadens kulturbyråkrater.

Pizza-express tidigt 70-tal. Foto: Bo Olson

Bo högläser roat ur rapporten "I Nattens Ljus".

Det var inte alla som gillade Club Zebra. Elaka tungor ansåg det snobbigt och långsökta kopplingar gjordes med kön utanför New Yorks, Club 54 där bara de utvalda fick komma in. Att det var Anders och Bassens gemensamma och passionerade intresse för musik som var den största drivkraften var det dock aldrig något tvivel om. Stockholms-artisterna älskade stället och deras professionella inställning. Snart bad alla stora svenska akter att få stanna till vid Eldaregatan 6 med sina obligatoriska  "Ford Apache med släp" under sina turneér.

Anders ger sin förklaring på framgången med Zebra.

Apropå musikintresset. Anders och Bassen hade tidigt skaffat sig erfarenhet av att vända plattor. Inspirationen hade de bl.a hämtat från en DJ på klubben Pacha i Sitges, strax utanför Barcelona. Det var dåtidens Ibiza. Bo minns hur han kunde få så omöjliga mixar som "10 Years After" och Frank Zappa att lira. På Zebra mixade de från sitt lilla DJ-bås som placerats lite ovanför dansgolvet. De hade lite olika musiksmak. Anders lutade mer åt det rockigare hållet medan Bo fick ryktet att spela musik "det inte gick att dansa till" men där alla dansade ändå. Ett fantastiskt betyg!

Anders vänder vax i DJ-båset på Zebra. Foto: Bo Olson

New York Times och Värmlands-pressen.

Att Sex Pistols kom till Kristinehamn var förstås en otrolig händelse. Men hur kunde media veta detta 1977? Hur fick redaktionerna reda på att denna musikhistoriska händelse skulle äga rum, utan vare sig internet eller uppdateringar var och varannan sekund? Enligt Gunnar Lindberg som förestod Club Zebra det året så gick bakkelit-telefonen varm på kontoret. Veckorevyn, Damernas Värld, de två stora värmlandsdrakarna VF och NWT och till och med självaste New York Times hade skickat reportrar för att bevaka denna världshändelse. SVT Karlstad stod i begrepp att skicka ett teve-team men legenden säjer att fotografen tappade kameran i backen innan de skulle åka så det blev aldrig något inslag. Men att New York Times hade skickat sitt starkaste kort, John Rockwell, var i sig en otrolig sensation. John hade sånt inflytande på den amerikanska rockscenen att om han skrev att Rolling Stones nya platta var dålig så påverkade det såväl deras skivförsäljning som turnéplaner. Kristinehamns-arrangörerna visste förstås detta då de läste allt som fanns att tillgå av musiklitteratur. NME, The Rolling Stone, Melody Maker osv. Samt John Rockwell förstås.

NYT-s utsände, John Rockwell i kulisserna. Foto: Bo Olson

Gunnar som fick äran att hämta honom på tågstationen i sin gamla skraltiga folka minns fortfarande hur konstigt det var köra en av världens kändaste journalister, tillika idol,  de 500 metrarna till Eldaregatan 6 på "andra sidan järnvägsspåren". John som hade tillbringat dagen på lyxrestaurang i Stockholm med ABBA berättade för mig vilken bisarr övergång det blev att tre timmar senare ända upp i lilla Kristinehamn och plötsligt stå i ett vardagsrum med Sex Pistols spelandes på full styrka. Hans recension om Zebra-konserten publicerades i New York Times och väckte stor uppmärksamhet.

Första delen ur John Rockwells berömda Zebra-recension.

Men det var inte bara giganter från New York Times som kunde skriva och berätta. Även en ung färsk reporter vid namn Peter Franke hade skickats ut att för Värmlands Folkblads räkning bevaka händelserna denna onsdagskväll på lilla Club Zebra. Han fick ihop artikeln såpass bra att han idag är chefredaktör för hela tidningen. Jag åkte och besökte den mycket sympatiske Peter på hans kontor i Karlstad och bad honom att recitera texten för mig. Det förvandlades till rena sagostunden för en musikintresserad själ.

Chefredaktör Franke läser gamla alster. Foto: Bengt Löfgren

 Se och hör Peter läsa om sin kväll på Club Zebra, 19 juli 1977.

Sant eller falskt?

Det fanns en journalist som sa: "Kolla aldrig en bra historia, den kanske inte håller". Det lär f.ö ha varit samma person som gav upphov till löpsedels-journalistiken. Men för att kunna berätta en historia måste man ha kött på benen. Det hade nu hunnit bli både sommar och höst 2012 när jag upplevde att många av Sex Pistols-historierna inte skulle platsa i filmen. En del var för underliga eller så hade de på tok för hög "Värmlands-faktor"(se:lätta överdrifter). När versionerna dessutom gick isär (inte konstigt efter 36 år) så var det inte svårt att fatta besluten. Anders och Bassen agerade däremot försiktiga generaler. De ville varken bekräfta eller dementera de saftigaste historierna. "What happened at Zebra, stays at Zebra", lyder tydligen mottot än idag.

Några av historierna som dock överlevde min första gallring var..
#1. Den f.d F1-föraren, Torsten Palm som agerat Sex Pistols privatchaufför ställde vid ett tillfälle upp sin SAAB Turbo -77(andra hävdar röd Mercedes köpt av Fittipaldi)på två hjul längs hela Biblioteksgatan! -"Då ble di allt bra bleke i syna", flinade Torsten. Han ska även ha pratat i sin biltelefon(modell 1977!!!)och fått Sid så rädd att han brände ett cigg-hål i nya skinnsätet. En skröna eller en sann historia? Sug på den.

Torsten Palm på Biblioteksgatan.

#2. Johan Sterners avslöjande att bandet besökt en jeansaffär som de snabbt lämnat för att ägaren haft Rod Stewart i högtalarna. -Fuck off! hade de hälsat. Sant eller falskt?

Johan Sterner hängde med Sex Pistols 1977. Då 16 år "gammal".

#3. Roland Ström berättade om episoden på restaurang Maxim då Sex Pistols beställde in maten baklänges. De startade med te och kaka och avslutade med en förrätt. Sid vågade för övrigt inte gå hem till hotellet själv då han fruktade raggarna. Sant eller falskt?

Roland Ström var bl.a utkastare på Zebra och "passade" Sex Pistols.

 Kolla in svaren här...

Slutligen och föga förvånande, var det från Anders & Bassens beryktade efterfest som de saftigaste historierna kom. Rykten om sönderskurna soffor, Sid som erbjudit sitt hänglås i utbyte mot en natt med okänd lokal skönhet, loska i ansiktet på en av deras bästa vänner.. osvosv. Själva skrattar de åt alltihop och menar att det knappast flög TV-apparater genom fönstren utan att de mest satt och pratade. Inget skvaller från dessa två gentlemen inte.