torsdag 13 mars 2014

New York Times och Värmlands-pressen.

Att Sex Pistols kom till Kristinehamn var förstås en otrolig händelse. Men hur kunde media veta detta 1977? Hur fick redaktionerna reda på att denna musikhistoriska händelse skulle äga rum, utan vare sig internet eller uppdateringar var och varannan sekund? Enligt Gunnar Lindberg som förestod Club Zebra det året så gick bakkelit-telefonen varm på kontoret. Veckorevyn, Damernas Värld, de två stora värmlandsdrakarna VF och NWT och till och med självaste New York Times hade skickat reportrar för att bevaka denna världshändelse. SVT Karlstad stod i begrepp att skicka ett teve-team men legenden säjer att fotografen tappade kameran i backen innan de skulle åka så det blev aldrig något inslag. Men att New York Times hade skickat sitt starkaste kort, John Rockwell, var i sig en otrolig sensation. John hade sånt inflytande på den amerikanska rockscenen att om han skrev att Rolling Stones nya platta var dålig så påverkade det såväl deras skivförsäljning som turnéplaner. Kristinehamns-arrangörerna visste förstås detta då de läste allt som fanns att tillgå av musiklitteratur. NME, The Rolling Stone, Melody Maker osv. Samt John Rockwell förstås.

NYT-s utsände, John Rockwell i kulisserna. Foto: Bo Olson
Gunnar som fick äran att hämta honom på tågstationen i sin gamla skraltiga folka minns fortfarande hur konstigt det var köra en av världens kändaste journalister, tillika idol,  de 500 metrarna till Eldaregatan 6 på "andra sidan järnvägsspåren". John som hade tillbringat dagen på lyxrestaurang i Stockholm med ABBA berättade för mig vilken bisarr övergång det blev att tre timmar senare ända upp i lilla Kristinehamn och plötsligt stå i ett vardagsrum med Sex Pistols spelandes på full styrka. Hans recension om Zebra-konserten publicerades i New York Times och väckte stor uppmärksamhet.

Första delen ur John Rockwells berömda Zebra-recension.

Men det var inte bara giganter från New York Times som kunde skriva och berätta. Även en ung färsk reporter vid namn Peter Franke hade skickats ut att för Värmlands Folkblads räkning bevaka händelserna denna onsdagskväll på lilla Club Zebra. Han fick ihop artikeln såpass bra att han idag är chefredaktör för hela tidningen. Jag åkte och besökte den mycket sympatiske Peter på hans kontor i Karlstad och bad honom att recitera texten för mig. Det förvandlades till rena sagostunden för en musikintresserad själ.

Chefredaktör Franke läser gamla alster. Foto: Bengt Löfgren

 Se och hör Peter läsa om sin kväll på Club Zebra, 19 juli 1977.

onsdag 12 mars 2014

Sant eller falskt?

Det fanns en journalist som sa: "Kolla aldrig en bra historia, den kanske inte håller". Det lär f.ö ha varit samma person som gav upphov till löpsedels-journalistiken. Men för att kunna berätta en historia måste man ha kött på benen. Det hade nu hunnit bli både sommar och höst 2012 när jag upplevde att många av Sex Pistols-historierna inte skulle platsa i filmen. En del var för underliga eller så hade de på tok för hög "Värmlands-faktor"(se:lätta överdrifter). När versionerna dessutom gick isär (inte konstigt efter 36 år) så var det inte svårt att fatta besluten. Anders och Bassen agerade däremot försiktiga generaler. De ville varken bekräfta eller dementera de saftigaste historierna. "What happened at Zebra, stays at Zebra", lyder tydligen mottot än idag.

Några av historierna som dock överlevde min första gallring var..
#1. Den f.d F1-föraren, Torsten Palm som agerat Sex Pistols privatchaufför ställde vid ett tillfälle upp sin SAAB Turbo -77(andra hävdar röd Mercedes köpt av Fittipaldi)på två hjul längs hela Biblioteksgatan! -"Då ble di allt bra bleke i syna", flinade Torsten. Han ska även ha pratat i sin biltelefon(modell 1977!!!)och fått Sid så rädd att han brände ett cigg-hål i nya skinnsätet. En skröna eller en sann historia? Sug på den.

Torsten Palm på Biblioteksgatan.
#2. Johan Sterners avslöjande att bandet besökt en jeansaffär som de snabbt lämnat för att ägaren haft Rod Stewart i högtalarna. -Fuck off! hade de hälsat. Sant eller falskt?

Johan Sterner hängde med Sex Pistols 1977. Då 16 år "gammal".
#3. Roland Ström berättade om episoden på restaurang Maxim då Sex Pistols beställde in maten baklänges. De startade med te och kaka och avslutade med en förrätt. Sid vågade för övrigt inte gå hem till hotellet själv då han fruktade raggarna. Sant eller falskt?

Roland Ström var bl.a utkastare på Zebra och "passade" Sex Pistols.
 Kolla in svaren här...

Slutligen och föga förvånande, var det från Anders & Bassens beryktade efterfest som de saftigaste historierna kom. Rykten om sönderskurna soffor, Sid som erbjudit sitt hänglås i utbyte mot en natt med okänd lokal skönhet, loska i ansiktet på en av deras bästa vänner.. osvosv. Själva skrattar de åt alltihop och menar att det knappast flög TV-apparater genom fönstren utan att de mest satt och pratade. Inget skvaller från dessa två gentlemen inte.

tisdag 11 mars 2014

Mer Punk med Wallinder...

Det är vår 2012 och filmens punktema rullar på fint igen. En dag på stan med Göran Wallinder ger hur mycket som helst och Club Zebra med Pistols ligger i trygg hamn (intalar jag mej). Att börja hänge sig åt nostalgi kan dock visa sig vara förrädiskt. Hursomhelst så fick jag nu en intensivkurs i punkens alla fördelar. Minnen av en öppnare och tolerantare tid kom tillbaka. Nåt jag nästan glömt. Under min gymnasietid som jag refererar till som min punk-period gick jag aldrig runt i handmålad skinnpaj, kängor eller andra typiska punkattribut. Jag var neutralare än Schweiz. Mamma handlade kläderna och det tyckte jag var toppen. Då slapp man det. Minns även mina fula brillor, tandställningen och icke-frisyren. Det gick bra ändå. Ingen dömde så därför var det heller ingen stor deal. Uppenbart om man kollar in skolfotot nedan..

Hårdrockare/punk/multimedianörd anno 1981.
 Jag tillhörde den där gruppen som idag skulle betecknas som nördarna. Inte mobboffer men heller inte klassens kelgris. Vi som använde vår tid på "Fritt valt arbete" (Google it people!) till att lära sig framkalla film och fotografera svartvitt, vi som sparade fickpengarna till gnuggbokstäver så man kunde sätta ihop sitt eget fanzine med hjälp av riggade studiecirklar eller vi som fick lära oss video på S-drivna "Musikcaféet" på en utrustning som då kostade en miljon men som idag inte ens betingar skrotvärdet. Tillvaron var ett stort kreativt fruktfat för den som inte var alltför upptagen av  hormontillströmningar och allt de medförde.

Jag lät Göran kort berätta om sin syn på Kristinehamns-punken och hur den präglade hans uppväxt.