Mer Punk med Wallinder...

Det är vår 2012 och filmens punktema rullar på fint igen. En dag på stan med Göran Wallinder ger hur mycket som helst och Club Zebra med Pistols ligger i trygg hamn (intalar jag mej). Att börja hänge sig åt nostalgi kan dock visa sig vara förrädiskt. Hursomhelst så fick jag nu en intensivkurs i punkens alla fördelar. Minnen av en öppnare och tolerantare tid kom tillbaka. Nåt jag nästan glömt. Under min gymnasietid som jag refererar till som min punk-period gick jag aldrig runt i handmålad skinnpaj, kängor eller andra typiska punkattribut. Jag var neutralare än Schweiz. Mamma handlade kläderna och det tyckte jag var toppen. Då slapp man det. Minns även mina fula brillor, tandställningen och icke-frisyren. Det gick bra ändå. Ingen dömde så därför var det heller ingen stor deal. Uppenbart om man kollar in skolfotot nedan..

Hårdrockare/punk/multimedianörd anno 1981.

 Jag tillhörde den där gruppen som idag skulle betecknas som nördarna. Inte mobboffer men heller inte klassens kelgris. Vi som använde vår tid på "Fritt valt arbete" (Google it people!) till att lära sig framkalla film och fotografera svartvitt, vi som sparade fickpengarna till gnuggbokstäver så man kunde sätta ihop sitt eget fanzine med hjälp av riggade studiecirklar eller vi som fick lära oss video på S-drivna "Musikcaféet" på en utrustning som då kostade en miljon men som idag inte ens betingar skrotvärdet. Tillvaron var ett stort kreativt fruktfat för den som inte var alltför upptagen av  hormontillströmningar och allt de medförde.

Jag lät Göran kort berätta om sin syn på Kristinehamns-punken och hur den präglade hans uppväxt.