Musikens makt.

Jag tillbringade väldigt mycket tid i Kristinehamns olika replokaler under 80-talet. Jag såg olika grupper och konstellationer växa fram och försvinna. Jag har fortfarande svartvita negativ på grupper jag inte kommer ihåg namnet på. Själv lärde jag mig aldrig spela trots att punken nästan krävde just den kvaliten. Jag har däremot hunnit köpa på mig ett par gitarrer genom åren men de blir sällan eller aldrig nedplockade från väggen. Den enda musikaliska aha-upplevelsen var när jag lyckades dra en "änna rekti Sonny Boy-sug-tvåa" på munspel stämt i en tonart som allt låter OK i. Det var en gammal Göteborgs-proggare på ABF som lärde mig det. Men det var också allt.

Musikintresset har ju däremot alltid funnits och det var Anders och Bassen som byggde upp min skivback allteftersom. "Rust never sleeps" med Neil Young följdes av Paul Butterfield och tidig Clapton osv. Man fick liksom hjälp på traven. När man bygger film, ja det är faktiskt att likna vid ett bygge, så kommer tidpunkten då det är dags för just musiken. Om man har det riktigt lyxigt anlitar man en kompositör som specialskriver musiken åt sig. Då slipper man tänka på dyra rättigheter och tillstånd och du får själv vara med och bestämma hur det ska låta. I filmen om Zebra tänkte jag det skulle ordna sig ändå på något sätt. Och det gjorde det också till en början. Tomas Ledin bjussade gladeligen på 30 sekunder från ett av sina tidiga alster och vännen i Kolonistuge-området fick fria händer att göra ett försök med sitt band, "Based on a true Story". Sensus ställde sedan t.o.m upp med gratis studiotid för grabbarna!

Göteborgsbaserade "Based on a true Story" jammar loss i lokalen. Foto: Bengt Löfgren

Tyvärr är det inte det lättaste när man inte kan spela själv att beskriva hur det ska låta. Det går åt mängder med dagar att lyssna igenom olika slags musik och jämföra det med bilder, filmade scener osv. Det som låter perfekt ena dagen faller bort den nästa då man klippt på en ny filmsekvens som kräver ett annat tonläge eller "humör". Det är en hel vetenskap. 

Tomas Ledin minns Club Zebra med glädje och värme. Foto: Bo Olson

Under de dryga två år som jag arbetat med Zebra-projektet till och från, har jag försökt få tag i de som äger rättigheterna till Sex Pistols fantastiska musik. När jag väl lyckats utröna det så måste var och en av alla deras olika skivbolag bevilja mig rätten att använda de dyrbara sekunderna. För dyrt är det. Vi snackar 5-siffriga belopp för nån futtig minuts användning. Självklart ska musikerna ha sin ersättning men en vanlig människa har nog svårt att förstå hur många mantimmar som läggs ner, ofta till ingen som helst nytta, på att få använda lite inspelat ljud.

Bra punk kostar!

Så vad göra? Lägga sig platt och ge upp? Ja nog har man lust ibland. Men då kan det hända att en annan värmlänning hör av sig. Mattias "Svålen" Bärjed från f.d Soundtrack Of Our Lives, till exempel. På stående fot erbjöd han sig att skriva musik och ersätta Sex Pistols-låtarna med något nytt som låter nästan precis som orginalet. -"Varför i herrans namn vill du göra det?" blev min första spontana fråga. -"För att Club Zebra är kulturhistoria!" kom svaret blixtsnabbt. Och där var de igen. De magiska orden; Club Zebra. Jag upphör aldrig att överraskas hur fyllt av respekt och cred namnet är i svenskt musikliv. Det är i såna stunder man känner sig priviligerad. Stolt att vara kristinehamnare. När någon annan ser, känner och förstår vad det är man lägger ner så mycket arbete på. All heder till såna människor. Tomas Ledin, B.O.A.T.S och fd. T.S.O.O.L-Mattias. TACK!!!

Mattias Bärjed och i bakgrunden en annan sympatisk värmlandspöjk, Martin Hederos. Foto:SR

Slutligen måste jag bara dela med mig hur lyriskt Mattias berättade om sin kärlek till Sex Pistols. Han älskar verkligen Pistols-plattan, Steve Jones gitarrljud och Paul Cooks trummor. Han räknade även upp producentens meritlista (bl.a The Who) och vilka gitarrer Steve använde, vilka pedaler osv. Karlstad-dialekt, "grymt", "görgrymt" eller "kör så det ryker!" användes i var och varannan mening. Det var en ren fröjd att lyssna på. Det bör här nämnas att Mattias inte är någon duvunge när det gäller att skriva filmmusik. För några år sedan skrev han all musik til den fantastiska Göteborgsskildringen "Upp till Kamp!". Han medverkade även framför kameran. Nyligen skrev han filmmusiken till den omtalade "Call Girl" och nu jobbar han för fullt med musiken till filmatiseringen av Klas Östergrens klassiska roman, "Gentlemän". Jag ringde upp och frågade hur det gick med allt och hur han hunnit med att spela in till Club Zebra-filmen. -"Jag kör så det ryker! Grymt är det!", svarade han glatt. Görgrymt! instämde jag minst lika lyckligt.